Klagar just nu på att jag tycker ryggen står stilla i utvecklingen och att jag har samma värk. Men när jag tänker till är jag faktiskt lite mer rörligare, lite mjukare i kroppen. Det hugger inte längre lika mycket i ryggen när jag ligger på mage och ska vända huvudet från ena sidan till den andra. Jag kan lyfta upp ryggen lite mer nu.

Kan även öppna skåpet till soporna, jag når numera ner till knoppen på dörren utan att grina illa varje gång. (vi har ett lågt kök).

Försöker numera att bara äta 3 Panodil och 3 Tramadol, går hyffsat om jag inte är alldeles för aktiv utan lyssnar på kroppen och går och lägger mig och vilar när ryggen säger ifrån.

Jag får numera inte lika många smärttoppar utan det händer bara ibland. Bakslagen som kommer är inte lika svåra att ta sig igenom.

Tror att jag klagar för att jag nu vill slippa "känna av" ryggen alls. Men jag vet rehabtiden är lång och det tar år innan allt rättat til sig.

På måndag är det dags för röntgen igen och träff med ortopeden Arne.

Har även tänkt att börja arbetsträna lite nästa vecka. Eller hälsa på ett par dagar nån timme åt gången eller vad man nu kallar det.

Är iaf helt sjukskriven två veckor till och de två veckorna har jag tänkt arbetsträna. Och sen börjar jag jobba 25% fram till mitten av maj.

Så långsamt framåt i lugn takt. Känns skönt.

Enligt sjukgymnasten kommer jag vara helt död av att ta mig tillbaka på jobbet, både kroppsligt och knoppsligt.

Det börjar bli dags att ta tag i vikten igen men det känns inte helt lätt när man bara går hemma och skräpar och inte kan röra på sig.

Jag har iallafall hållt mina -15kg och inte gått upp något sedan operationen så jag försöker intala mig att vara stolt över detta iallafall. Men en 15kg till hade ju inte varit fel. Men jag ska inte ha bråttom, ska gå ner sakta men säkert så tror jag det blir lättare att hålla. Måste jobba på mina matvanor. Jag vet precis vad jag ska äta, jag vet i stort sett hur många kalorier det mesta innehåller. Jag kan det teoretiska men ska bara lyckas ta det till mig i praktiken. Men jag jobbar på det. Jag är en matmissbrukare, jag vet ju om det och det är väl ett steg i rätt riktning till att få ett "friskt" tänk till mat. Tror att om ryggen blir bättre att det även blir lättare att hålla modet uppe kring träning och mat. Slippa få bakslag hela tiden. Att hela tiden behöva klättra upp på stegen igen.

Jag vet när mitt tänk till maten gick fel från början, jag vet när jag äter vad det är som gör det. Och även vad som gör att jag svälter mig. Och jag jobbar på det. Men rom byggdes inte på en dag...

Jag är en tjockis som jobbar på att bli normalstor. Ska bara lära mig att äta rätt saker i rätt mängder och även att inte svälta mig, för jag kan ibland gå flera dagar utan mat och sen blir det ju bara fel.

Idag är en sån där skitdag när ryggen inte vill alls. Den värker så in i bomben och det hugger och har sig när jag rör på mig.

Vet inte om det är för att jag gick en lite längre runda med hunden imorse och sedan körde bil till djursjukhuset då han ska sövas för att ta biopsi i hals och mage. Tror att det kanske blev lite för mycket för min kära rygg. Och inte blev det ju bättre när jag började plocka och dona här hemma. Rastlösheten själv när vovven opereras.

Så ska försöka ligga ner nån timme och ta det lite lugnt och sen får vi se hur ryggen mår. Har sån lust att städa ur lite skåp. Samlar lätt på sig en massa skräp och mycket ligger på fel hyllor bara för att sakerna ligger "ryggvänligt" ser för jävligt ut men så är det med opererad rygg man kan inte styra över allt...

Så skönt att solen har börjat titta fram. Känna att våren är på väg. Det är riktigt varmt idag, ca 11 grader och ingen blåst.

Njuter av att jag kan sitta ute och njuta en stund. Blir så mycket piggare.

Skönt att ryggen är lite bättre just nu så jag kan vara ute och njuta en stund.

Nu är det 4 månader sedan operationen och nu känner jag att det börjar vända åt rätt håll.

Känner mig starkare och betydligt rörligare. Har dock svårt att minska ner tabletterna till det antal jag vill för värken blir för mycket helt enkelt. Men ett steg i taget.

Denna veckan har jag kunnat gå ut med hunden på morgonen, vilket var omöjligt för ngn vecka sedan då jag inte kunde röra mig så tidigt. Jag kan även gå 2-3 rundor per dag, och jag tycker jag har fått upp tempot lite grann, inte längre en snigel. Sambon påtalade det höromdagen att jag rör på mig mer, har inga större problem att sätta mig på huk och ta fram en gryta el likn. Verkar mer rörlig helt enkelt.

Men visst jag får ibland äta upp att jag försöker för mycket men sånt är livet.

Träffade min sjukgymnast idag, vilket inte gav mig ett skit. Visst vi pratade lite om vad jag inte får göra och hur jag ska lägga upp veckorna kring min återgång i arbetet. Men hon ger inte mig den där sparken där bak som jag skulle vilja ha. Så nästa träff med henne blir i Maj ja ni hörde rätt så engagerad är hon att hon vill träffa mig redan i Maj......suck...alltså om två månader.

Hon känner väl att hon inte behöver pusha mig för jag är redan så målinriktad och vill träna osv..

Jag har iaf tänkt att börja arbetsträna i April. Ska bara ringa till försäkringskassan och diskutera lite kring detta.