Testade att gå en liten morgonpromenad runt skolan men ryggen tyckte det var alldeles för tidigt på dagen. Trodde ryggen skulle gå av och ont så in i....... fick även ont bak i höften där man tagit benbitarna ifrån. Lyckades knappt ta mig hem.. Men man lär sig den hårda vägen.

Idag ska vi bara ta det lugnt och laga lite god mat, tre rätters med bla oxfilé, och chokladfondant. Och lite senare i natt ostbricka.

Fint och klart väder är det också och en härlig kyla så det blir nog en bra dag trots en dålig start på dagen.

Trots att ryggen varit lite bråkig de senaste dagarna har jag tvingat mig ut för att gå min dagliga promenad. Två dagar i rad har jag lyckats gå runt fotbollsplanen utan att jag storknat av smärta. Och "peppar peppar" verkar jag iaf inte få bakslag av just detta ännu..

Sjukgymnasten sa till mig att om jag får mer ont kan jag testa att röra på mig för att få igång blodcirkulationen. Och detta verkar faktiskt hjälpa mot smärtan. Blir iaf lite bättre.

Men visst det är fasiken inte lätt att ut och gå när smärtan är som värst men skam den som ger sig.

Jag är iallafall inte en person som lägger mig under en sten för att dö när det blir jobbigt.

Jag har genom åren med ryggvärk lärt mig att bita ihop och ge järnet iaf och sen att det många gånger bitit mig i häcken det är en annan sak..

Det blev julfirande även för mig. Jag lyckades med nöd och näppe ta mig in i bilen, liggandes i baksätet.

Fick en egen plats i soffan som bara var min så att jag kunde ligga ner när jag ville. Fick en låda på bordet så jag kunde stå och äta tillsammans med alla.

Kunde iaf vara med och fira, fast då i liggandes ställning.   

Dagarna efter dock har inte varit så roliga men det visste jag ju redan innan. Ryggen är grinig och jag har varit allmänt ur form. Men det är smällen man får ta för att kunna fira jul med nära och kära.

Nu har det gått 7 veckor sedan jag opererades.

Tycker tiden står stilla och värken har ökat lite än för två veckor sedan. Jag orkar stå lite längre numera och mina korta promenader på ett par hundra meter är inte lika jobbiga, men värken finns där, molnade värk, det hugger och blixtrar lite. När jag tar av mig korsetten känns det som om skruvarna ska "ploppa" ur. Men som sagt musklerna i mage och rygg är ju borta helt..

Vissa nätter försöker jag sova utan korsetten eller ta ut stålpinnarna iaf. Tycker jag får mer värk av att sova utan. Tror jag rör på mig för mycket.

Börjar även känna av rastlösheten. I början gick det bra att fördriva tiden med lite meningslösa spel och tv-serier. Men vissa dagar har jag bara ingen lust att göra något sånt och tycker det är skit att inte komma hemifrån. Jag har iaf börjat sticka lite igen och lyssna på ljudbok och sen gör jag ju mina smycken.

Börjar klättra på väggarna bara av tanken att det är många månader kvar där jag inte får göra någonting. Tror att så fort jag få komma iväg och träffa sjukgymnasten och träna lite att det släpper men det är ju inte förrän i mars kanske....

Så fort jag är röntgad igen vet jag hur framtiden ser ut... röntgen förhoppningsvis i feb-mars.

Som sagt mitt andra namn är bråttom....   

Det närmar sig julafton och min sambos familj och min mor är bekymrade över att jag ska vara hemma själv på julafton.

Jag kan ju inte ta mig någonstanns och eftersom jag inte får sitta eller fälla mer än max 40 grader i höften kan jag inte åka bil. Kan helt enkelt inte ta mig in i bilen.

Jag har varit inställd på detta hela tiden och det bekymrar mig inte att behöva vara ensam ett par timmar på julafton. Detta har jag veta om sedan i somras att det skulle bli så här.

Jag har iaf fått mitt färdtjänstkort men fick ju det för sent för att kunna beställa färd till julafton.

Jag ska iaf testa att se om jag kan ta mig in på ett korrekt sätt i bilen för att ev kunna ligga i baksätet. Tänkte om jag bara kan ta mig in och ur så borde det ju iaf gå att ligga helt rakt och fälla endast i knäna för att få plats. Och då går det ju iaf att spänna fast mig på tre punkter. Vi får se jag ska testa på fredag så blir familjen glad.

Tror att det mest är folk omkring en som tycker det är jobbigt att lämna någon hemma på julafton. Men det är ju bara en jul för min del (förhoppningsvis) det finns ju de som alltid är ensama över jul, jag tänker mer på dem.

Har haft lite mer ont de senaste dagarna, vilket har gjort att jag varit tvungen att ta mer tabletter.

Igårkväll var inte värken så farlig så jag tog inga tabletter alls.

Nu när klockan är 5 på morgonen har jag legat vaken i två timmar och vridit och vänt mig i sängen. Hela kroppen värker, har varit varm/kall om vartannat. Kryper i hela kroppen på ett konstigt sätt som inte går att beskriva.  Konstiga muskelspänningar.Går som sagt inte riktigt beskriva...

Det slog mig att kroppen skriker efter medicin. Jävla skittabletter som måste trappas ner. Och det har bara gått 12 timmar sedan förra intaget....

Går inte att gå från maxdos till att hoppa över ett klockslag....

Ryggvärken har tilltagit avsevärt. Har även ont i operationssåret, det bränner och det ömmar.

Har de två sista dagarna gått en lite längre runda på kvällen ( lilla rundan runt skolan.) och jag tycker att

det har gått hyffsat. Visst att jag går lite sakta och får vila mig ett par ggr runt och jag får lite mer ont i

slutet på rundan men inte så jätte mycket.

Det slog mig idag att sjukgymnasten på sjukhuset sa till mig att jag inte fick ha som mål att gå längre och längre, utan att jag skulle mer fokusera på att gå bra än att gå långt. Och att det var bättre att gå lite än inget alls och då bra istället.

Så jag får backa hem lite i min egen vilja, jag vill så jätte mycket och jag vill gärna att det hände igår. Jag har alltid för bråttom och det har jag haft hela livet. Det är en sak jag jobbar med varje dag att bromsa mig själv, att det inte är ett nederlag att det inte går så fort fram som jag vill. Att man inte ska sätta för höga mål, iaf inte så höga att man inte når upp till dem. Rimliga gränser helt enkelt.

Och att ta ett steg bakåt faktist även det är ett steg i rätt riktning. I alla fall för mig.

Sätter man för höga mål är det också lätt att misslyckas, att känna sig misslyckad helt enkelt.

 Min nya rygg med skruvar