Låg och tittade på lite bilder och fick en enorm längtan till vår och sommar. Till ryggen är mer ok så jag kan ge mig ut på hundträning och lite tävlingar igen. Smått sugen på att börja tävla igen. Hoppas även på att kunna skaffa mig en valp till hösten, får dock se om det föds någon bullmastiff i min smak eller om det blir en annan ras....

Längar även efter husvagnslivet.

        Apportering. Fabian med fågel och min gamle hund Rasmus med Apport

         Trötta hundar efter viltspårsträningen. Neo och Fabian

 I väntan på lydnadstävling klass 2

 Lydnadstävling

 Hundträning

 Husvagnssemester          

Går inte en dag utan att jag har mina trogna följeslagare med i sängen. De är inte stora men det kan ändå bli lite trångt ibland när de sträcker ut sig allt vad de kan. Slöfockar är vad de är             

Eftersom ryggen läker som den ska får jag ju numera vara utan korsetten, vilket är jättesvårt. Jag har dock inte använt den mer än en gång hitills. Men idag har jag lust att ta på den igen. Den hatade korsetten som jag numera älskar. Att vara utan korsett är ett litet helvete som jag inte trodde skulle bli så här jobbigt. Ryggen bara skriker just nu, ont så in i helvete när jag rör på mig. Framförallt när jag ska resa mig från sittandes. Ska försöka att inte sitta så lågt till en början för det gör för ont att ta sig upp. Men jag lär mig den hårda vägen. Vill ju gärna lite för mycket. Har kortat ner promenaderna rejält- Är tillbaka på ruta ett, har skitsvårt för att gå utan korsetten. Känns som om hela jag vilar på skruvarna, vilket nog är sant då jag inte har några som helst muskler kvar. Så det tar nog lite tid för dem att vänja sig. Har även fått ont i kotan som sitter ovanför de första skruvarna. Blir ju ett nytt rörelsemönster för den, helt plötsligt får ju den kotan börja röra på sig mer och den säger ifrån rejält just nu. Ortopeden och jag diskuterade det här med att jag vill vara tablettfri nu och att jag var bekymrad över att jag äter en del smärtlindring. Han var dock inte alls bekymrad över det utan trodde att det kommer släppa ju mer jag kommit in i träningen och musklerna blivit starkare. Ska ju träffa han om tre månader igen efter röntgen som jag ska göra då igen. Då hoppas jag iaf att jag slipper knapra tabletter. Träffade sjukgymnasten förra veckan, ja vad ska man säga, man kan ju inte älska alla. Hon är jätte trevlig men hon ger mig inget motstånd eller pushing eller vad man ska säga. Känns som om jag är mer påläst än henne. Hon behöver bara ge mig pappret på de olika övningar jag nu ska göra så vet jag precis, vi har inte så mkt att diskutera där. Jag vill ha lite mer att bita i, når mer att kämpa för. Men övningarna jag fått är iof lite att bita i, vissa kan jag inte göra för skruvarna säger ifrån för mycket. Men det tar sig nog. Jag gör övningarna två gånger per dag fast att jag inte vill. Är inte kul att träna när hela kroppen bara skriker döda mig istället. Men jag har gett mig fan på att jag ska bli fri den här skiten så jag biter ihop och tränar på. Ska träffa sjukgymnasten om sex veckor igen.

Har nog haft en hel vecka som varit skit. Ryggen tog mycket stryk när jag gav mig på att försöka gå längre promenader. Har inte sovit bra på flera nätter och dagarna har inte varit kul. Brukar inte ge upp men just nu är jag nära gränsen för vad jag orkar med. Just nu känner jag var operationen verkligen nödvändig mår mer skit nu än jag gjort på länge.  Jag kommer fan inte bli bra

Just nu orkar jag inte stå, gå eller göra nåt alls.

-Men jag vet att detta är bakslaget man talat om redan från början. Arne sa att du kommer få ett bakslag så stort att du knappt vill leva. Och nu är jag där bakslag så in i helvete. Vågar knappt skriva att det känns bättre idag och att inatt var första natten på länge som jag sovit ganska bra, sov även utan korsett. Lyckades hitta en och annan sovställning som inte började göra ont efter 3 minuter. Känner mig nästan utvilad. Men dagen har bara börjat..

Finns nog ingen katt som snarkar så högt som min äldsta katt. Låter som ett helt tröskverk och ibland gnisslar hon. Ja det låter så förbaskat roligt. På kvällarna lägger hon sig i husses armhåla tills han somnar och han vänder på sig. Då ligger hon bakom hans rygg, emellan oss. Ser så roligt ut då de alltid ligger åt samma håll oavsett om han vänder sig till andra sidan. Så fort husse börjar snarka så börjar även katten snarka. Det slår aldrig fel. Så varje kväll sprider sig ett stort leende på mina läppar. Det ser så mysigt ut och givetvis låter det dö roligt. Ligger och fnissar för mig själv. Älskade katt och husse.

Fick en helt underbar filt av en kär vän så numera har jag även sällskap HELA dagarna av katten. Vi är inte helt överens vems filten är. Hon är helt övertygad om att den är införskaffad bara för hennes skull.     

Idag är en sån dag där allt går fel.

Började dagen med nysattack och med en rygg som min är detta inget roligt trodde jag skulle gå i tusen bitar.

När jag skulle kliva upp ur sängen, drämde jag ner tangentbordet och data musen bakom sängramen. Yippii. din jävla klant..

Lyckades ställa mig på ett bra sätt och försökte få upp tangentbordet med griptången men den kilade fast sig. Kände att blodsockret var nere i tårna så jag fick ge upp och äta lite frukost först.

Fick iaf upp tangentbordet efter lite mycket om och men. Meeen musen lyckades jag inte med och så tappade jag griptången bakom sänggaveln. Så idag lär hunden få jobba lite extra mkt för det lär ju inte vara det enda som jag kommer tappa idag. Hade iaf en till trådlös mus i skåpet men den där lilla jävla usb saken man sätter i datorn tappade jag givetvis ner bakom trådbackarna och nej hunden är för stor att tråckla sig bakom där. Lyckades iaf få upp den lilla skiten. Då var batterierna som jag hämtat nere urladdade..... Behöver jag säga att jag ångrar jag steg upp idag...

Och givetvis har strumppådragaren glidit så jag når inte den, hade nått den om jag haft en griptång.... så idag blir en strumplös dag. Men imorgon är en annan dag.

Det snöar ute just nu, det bara vräker ner. Hoppas det får ligga kvar denna gång, blir så mycket ljusare då. Jag älskar verkligen snö. Inte blask, utan snö. Önskar jag var bra i ryggen så jag hade kunnat göra snölykta, busat med Fabian i snön. Risken finns att jag inte kan gå ut alls imorgon. Min rygg fixar inte att pulsa i snö eller gå på halt underlag just nu. Jag har dubbar på skorna så är det bara snöfria vägar så är det ju inga problem.

Ryggen är besvärlig just nu, det hugger i skruvarna när jag rör på mig. Det är jobbigt att ta sig upp från sängen.

Benet jag använder för att resa mig upp från magläge till stående är tungt och ryggen hugger när jag reser mig.

Har även förbaskat ont mellan skulderbladen, blir spänningar där iom de övriga ryggproblemen och just nu är det ju svårt att ta sig till en massör.

Jag har en liten massageboll med taggar på som jag lägger mig på, det lindrar värken litegrann iaf.

Låg i natt och funderade på varför jag har så bråttom i livet.

Känner mig ibland stressad över att jag inte är bättre i ryggen än vad jag är och jag ser inte framstegen så bra.

Tror att jag är så himla rädd för att inte bli bra, ska jag leva så här resten av mitt liv, smärta som är outhärdlig och knapra en massa tabletter.

Vad är nästa steg om inte steloperationen blir bra.

Visst att jag troligen alltid kommer att få leva med viss smärta det vet jag men frågan är hur mycket.

Försöker bromsa mig själv och ta dagarna som de kommer. Det är något jag jobbar med varje dag. Att inte grubbla så mycket på framtiden utan ta dagen som den kommer. Att se varje litet framsteg som bra. Och jag vet att läkningen av ryggen inte är klar förrän efter ca 9månader och när det gått ett år det är först då man kan se om det blev bra. Om inte annat kan det ta lite mer tid. Detta vet jag och jag försöker säga det till mig själv varje dag. Ändå kan jag stressa upp mig, tänk om jag inte blir bra....

Och att bakslag inte är farligt.

Sjukgymnasten på sjukhuset sa att smärta är inte farligt men däremot jobbigt för dig och bakslag kommer du få varken sig du vill eller ej. Lär dig av misstagen istället.

Jo jag vet ju detta, frågan är bara hur hårt jag behöver slå mig själv i huvudet för att sluta rusa fram.