På torsdag morgon är det dags för min operation. Läggs in kvällen innan.

Kommer bli väckt kl 05:00 på torsdagmorgon då det är dags för den sista duschen.

Kommer även få den första medicindosen med bla lugnande för att jag inte ska

vara så himla nervös när jag kommer ner till operationssalen. Så narkosläkaren skulle "krydda" lite extra

som han uttryckte det.

Var nere för två veckor sedan på ett inskrivningsbesök, där jag fick träffa en läkare (som inte var så insatt i just steloperation), sköterska, narkosläkare och den ena sjukgymnasten. Fick fylla i mängder med papper med div frågor.

Har nu fått hem hjälpmedel som förhöjd toastol, griptång, kryckor, strumppådragare mm.

Korsetten är färdigsydd och hämtad idag. Kan konstatera att jag kommer få svårt att andas och att det kommer bli svettigt, är tacksam för att det inte är sommarvärme just nu iaf.

Allt packat och klart.

Min lilla hjälpreda.

Han plockar upp allt jag tappar på golvet, han hämtar mina tofflor som jag hela tiden slarvar bort i huset.

Han är guld värd när man har ryggproblem.

Kan även hjälpa mig att ta av mina strumpor när jag inte når dem pga värk.

  Har fortfarande inte fått nån tid för steloperationen som skulle gjorts innan sommaren och som sedan blev skjuten till i slutet på Augusti. Står nu i slutet på September och får inga besked från ortopeden om vad som händer när det ska ske osv..

Förstår givetvis att de som har större problem ska opereras före mig men snälla ge mig något datum så att jag vet....

Just nu har jag så ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen......

Alla dagar är smärtsamma dagar

Ibland mer

Ibland mindre

Ibland som vanligt

Men aldrig smärtfri.

Har glömt hur det är att vara smärtfri.

Detta är en tanke som skrämmer mig.

Folk säger hela tiden "att du bara orkar" "du ser så glad ut hela tiden, du ler alltid"

ja inte fan mår jag bättre av att bara ligga hemma å glo, ibland är det bättre att måla upp en fasad, att lura sig själv och påminna sig om att det finns de som har det värre...för det finns det ju alltid

och på så sätt lura sig själv "må bättre" iaf utåt sett..

Önskar att jag hade tid till att lyssna på min kropp, vad den orkar med och så..

Tid å tid snarare för dum för mitt eget bästa   , men jag blir tokig och stressad av att se dammråttorna jaga mig över golvet. Är det rörigt omkring mig orkar jag inte koncentrera mig på mig själv.

Alltså får ryggen ta stryk.

Men ibland är ryggvärken värd sin värk bara för att få se att det är rent och snyggt omkring mig.

Att saker och ting blir gjorda, särskilt nu när våren är i antågande, äppelträd som ska klippas, trädgård som ska vårstädas..

Börjar bli stressad över att jag inte fått någon telefontid till min ortoped, ska MRT-röntgas nästa vecka och jag vill veta när operationen tänker bli av.. veta hur lång tid jag har kvar. Hur länge till jag ska stå ut med värken.

Lever med smärta dagligen, förbannade ryggjävel..

men aldrig innan har jag haft så här ont så här länge, brukar iaf ha nån  bra dag när jag kan känna att värktabletterna hjälper litegrann iaf. Att man kan gå en lite längre promenad. Att jobbdagarna inte är lika långa.

Nu kan jag knapra hur mycket som helst och ryggen ger sig inte, den ska göra ont..

Vet inte om det är för att man är så nära en steloperation att man nu inte orkar kämpa mot smärtan mer, slappnar av lite...eller så är den helt enkelt sämre.

För varje minut som går känns det som om ett ryggskott är på väg.

Jag vill ha vår nu, värme.

Kylan gör ju inte att ryggen blir bättre precis.

Har fått MRT den 1 april, hoppas på att den visar att det "bara" är en disk som är problemet att det är den disken som diskbråcksopererades tidigare. Hoppas verkligen inte att det är flera diskar, att disken ovanför har läkt fint.....Hoppas på att bara behöva steloperera en nivå...

Just nu känns det som en evig väntan, äter värktabletter i massor känns det som, bara för att klara av vardagen, klara av att jobba, att ha lite fritid.

Vill veta veta vilket datum jag ska opereras, försöka förbereda mig, är så himla nervös inför steloperationen, hur man ska må efteråt... ja frågorna snurrar.

Försöker hitta bloggar, information av personer som gått igenom en steloperation, söker efter information som en idiot.   

Tiden går fort, man lär sig leva med sin smärta, eller rättare sagt man har inget val, ens kompisar är vana säger att Bea -ja det är ju hon med ryggbesvären.

Är glad att jag har ett arbete och arbetskamrater som accepterar att jag har problem, kan ta mina pauser när jag behöver, kan lägga mig ner på min lilla matta för att avlasta ryggen när så behövs.

Att jag har en sambo som står ut med dessa eviga besvär som gör allt för att jag ska må bra.

Hoppas att snart få se ljus i tunneln, att steloperationen ska vara värt allt som det innebär. Har fått uppmålat för mig att det ska vara en stor pärs att gå igenom.

Just nu är ryggen inte alls bra, har nyligen haft en låsning i ryggen och har nu stor smärta trots massor med värktabletter, har svårt att gå.

Men jag går ut och går ändå men det blir bara korta korta promenader just nu tyvärr, vill ju så gärna vara ute med hunden få se hans glädje. Vill träna med honom, jobba med honom och inte bara låta honom vara en sovande sällskapshund.

Hoppas på att jag ska hinna med ett par tävlingar i lydnad med honom innan operationen.