Hade tänkt skriva igår att jag ett par nätter sovit utan korsetten och att detta gått rätt så bra. Har kommit på att om jag sover i min sidenpyjamas så glider det väldigt lätt mot glidlakanet och det blir hur lätt som helst att vända på sig. Och jag har sovit rätt bra.

Idag följer inte denna känslan längre att det går framåt, vaknade med en sån jävla smärta så jag ligger mest och kippar efter luft så jävla ont gör det.. vill inte röra mig alls. Har varit uppe och ätit frukost men orkade inte så länge.

Som sagt vissa dagar bättre än andra..

Låg i natt och funderade på varför jag har så bråttom i livet.

Känner mig ibland stressad över att jag inte är bättre i ryggen än vad jag är och jag ser inte framstegen så bra.

Tror att jag är så himla rädd för att inte bli bra, ska jag leva så här resten av mitt liv, smärta som är outhärdlig och knapra en massa tabletter.

Vad är nästa steg om inte steloperationen blir bra.

Visst att jag troligen alltid kommer att få leva med viss smärta det vet jag men frågan är hur mycket.

Försöker bromsa mig själv och ta dagarna som de kommer. Det är något jag jobbar med varje dag. Att inte grubbla så mycket på framtiden utan ta dagen som den kommer. Att se varje litet framsteg som bra. Och jag vet att läkningen av ryggen inte är klar förrän efter ca 9månader och när det gått ett år det är först då man kan se om det blev bra. Om inte annat kan det ta lite mer tid. Detta vet jag och jag försöker säga det till mig själv varje dag. Ändå kan jag stressa upp mig, tänk om jag inte blir bra....

Och att bakslag inte är farligt.

Sjukgymnasten på sjukhuset sa att smärta är inte farligt men däremot jobbigt för dig och bakslag kommer du få varken sig du vill eller ej. Lär dig av misstagen istället.

Jo jag vet ju detta, frågan är bara hur hårt jag behöver slå mig själv i huvudet för att sluta rusa fram.

Nu har det gått 9 veckor sedan steloperationen. Tiden springer iväg ganska fort. Vissa dagar känns längre än andra.

Jag är inte lika gnällig idag, Ryggen är lite mer vänlig och jag har lyckats göra mina få övningar som jag fått av sjukgymnasten.

Jag orkar mer och mer för varje vecka som går fastän det just nu går lite långsamt i framstegen. Den skillnad jag känner är väl att jag lite mer oftare orkar gå runt fotbollsplanen och lilla skolan utan att behöva stanna hela tiden för att ryggen säger ifrån. Fungerar dock inte att gå på morgonen innan värktabletterna har börjat verka.

I min fantasi hade jag velat vara tablettfri nu, men det fungerar inte alls. Får smärttoppar utan dess like om jag inte tar dem alls. Jag har dock vissa dagar inte behövt ta så många, så det är ju framsteg bara det.

Nätterna är dock långa, ibland väldigt långa. Hittar ingen bra ställning att sova i utan att det gör ont överallt. Gör det inte ont i skruvarna så säger andra muskler ifrån, trötthetskänsla helt enkelt. Ligger ju till största delen ner hela dagarna så det är ju inte undra på.  

Jag har iaf sällskap i sängen varje dag.

Just nu tycker jag allt är pest och pina. Orkar inte så mycket som jag vill. Molnande värk i ryggen. Benen känns blytunga, släpar mig fram. Höften bak gör ont (cristan). Svidande känsla i hela ryggraden. Allmänt trött. Tror att vädret inte hjälper till heller, grått och trist.

Har iaf fått röntgen tid och återbesök hos ortopeden Arne betydligt tidigare än vad som sagt så det är ju bra. Har jag läkt som jag ska så får jag ju lite lättare restriktioner och ev får jag släppa lite på korsetten. Och kanske börja träna lite med sjukgymnasten som jag egentligen inte ser fram emot jätte mycket men man kan ju inte älska alla och hon är den enda i Växjö som kan träna stelopererade..

Just nu känns detta som en jobbig tanke att om bara 4 veckor ska jag vara bättre. Men som jag hela tiden får påpeka för mig själv ha inte så jävla bråttom. Och fyra veckor är lång tid och jag kommer må mycket bättre än vad jag gör nu..Har bara en liten svacka just nu..

Trots att ryggen varit lite bråkig de senaste dagarna har jag tvingat mig ut för att gå min dagliga promenad. Två dagar i rad har jag lyckats gå runt fotbollsplanen utan att jag storknat av smärta. Och "peppar peppar" verkar jag iaf inte få bakslag av just detta ännu..

Sjukgymnasten sa till mig att om jag får mer ont kan jag testa att röra på mig för att få igång blodcirkulationen. Och detta verkar faktiskt hjälpa mot smärtan. Blir iaf lite bättre.

Men visst det är fasiken inte lätt att ut och gå när smärtan är som värst men skam den som ger sig.

Jag är iallafall inte en person som lägger mig under en sten för att dö när det blir jobbigt.

Jag har genom åren med ryggvärk lärt mig att bita ihop och ge järnet iaf och sen att det många gånger bitit mig i häcken det är en annan sak..

Nu har det gått 7 veckor sedan jag opererades.

Tycker tiden står stilla och värken har ökat lite än för två veckor sedan. Jag orkar stå lite längre numera och mina korta promenader på ett par hundra meter är inte lika jobbiga, men värken finns där, molnade värk, det hugger och blixtrar lite. När jag tar av mig korsetten känns det som om skruvarna ska "ploppa" ur. Men som sagt musklerna i mage och rygg är ju borta helt..

Vissa nätter försöker jag sova utan korsetten eller ta ut stålpinnarna iaf. Tycker jag får mer värk av att sova utan. Tror jag rör på mig för mycket.

Börjar även känna av rastlösheten. I början gick det bra att fördriva tiden med lite meningslösa spel och tv-serier. Men vissa dagar har jag bara ingen lust att göra något sånt och tycker det är skit att inte komma hemifrån. Jag har iaf börjat sticka lite igen och lyssna på ljudbok och sen gör jag ju mina smycken.

Börjar klättra på väggarna bara av tanken att det är många månader kvar där jag inte får göra någonting. Tror att så fort jag få komma iväg och träffa sjukgymnasten och träna lite att det släpper men det är ju inte förrän i mars kanske....

Så fort jag är röntgad igen vet jag hur framtiden ser ut... röntgen förhoppningsvis i feb-mars.

Som sagt mitt andra namn är bråttom....   

Ryggvärken har tilltagit avsevärt. Har även ont i operationssåret, det bränner och det ömmar.

Har de två sista dagarna gått en lite längre runda på kvällen ( lilla rundan runt skolan.) och jag tycker att

det har gått hyffsat. Visst att jag går lite sakta och får vila mig ett par ggr runt och jag får lite mer ont i

slutet på rundan men inte så jätte mycket.

Det slog mig idag att sjukgymnasten på sjukhuset sa till mig att jag inte fick ha som mål att gå längre och längre, utan att jag skulle mer fokusera på att gå bra än att gå långt. Och att det var bättre att gå lite än inget alls och då bra istället.

Så jag får backa hem lite i min egen vilja, jag vill så jätte mycket och jag vill gärna att det hände igår. Jag har alltid för bråttom och det har jag haft hela livet. Det är en sak jag jobbar med varje dag att bromsa mig själv, att det inte är ett nederlag att det inte går så fort fram som jag vill. Att man inte ska sätta för höga mål, iaf inte så höga att man inte når upp till dem. Rimliga gränser helt enkelt.

Och att ta ett steg bakåt faktist även det är ett steg i rätt riktning. I alla fall för mig.

Sätter man för höga mål är det också lätt att misslyckas, att känna sig misslyckad helt enkelt.

 Min nya rygg med skruvar