Blev väckt prick klockan 05:00.

Temp och tryck togs och sen var det dags för dusch och på med rena kläder med skjortan bakochfram.

Fick inte ta min lugnande tablett förrän Operationsläkaren Arne pratat med mig.

Arne kom strax innan halv åtta och pratade lite med mig och ritade på min arm vilka diskar som skulle opereras

L4-S1.

Sen fick jag min lugnande tablett och minuterna efter åkte jag direkt ner till operationen, så tabletten hade ju inte hunnit verka sån mkt. Så när jag träffade narkossköterskan började jag gråta, jag vet egentligen inte varför men jag var så himla nervös. Narkossköterskorna var så himla goa och pratade på så jag glömde lite tid och rum.

Så fort jag kom in i operationssalen gav de mig sövningsmedel intravenöst ganska så snabbt så hela rummet började snurra och jag somnade sött.

Uppvaket

Var tyvärr ingen dans på rosor, jag minns att jag började hyperventilera för att jag hade så ont och maskinerna började pipa runt mig, syresättningen blev ju därmed strypt. Snabbt som attan kom flera sköterskor och frågade hur ont jag hade på skalan 1-10 och jag svarade snart 9,5 ojdå sa de, då börjar du skrika snart då, japp svarade jag.

Fick mängder med morfin och fick vända på mig till sidan för att trycket i ryggen skulle släppa.

Och sen somnade jag nog om.

Fick en hel del smärtlindring under tiden jag låg där och efter ett par timmar piggnade jag till och fick komma upp till avdelningen igen.

Kände mig förvånansvärt pigg då.

Min kära sambo kom och besökte mig och hade med sig en Barbara Bukowski nalle till mig som jag låg och kramade hela natten sen.

På torsdag morgon är det dags för min operation. Läggs in kvällen innan.

Kommer bli väckt kl 05:00 på torsdagmorgon då det är dags för den sista duschen.

Kommer även få den första medicindosen med bla lugnande för att jag inte ska

vara så himla nervös när jag kommer ner till operationssalen. Så narkosläkaren skulle "krydda" lite extra

som han uttryckte det.

Var nere för två veckor sedan på ett inskrivningsbesök, där jag fick träffa en läkare (som inte var så insatt i just steloperation), sköterska, narkosläkare och den ena sjukgymnasten. Fick fylla i mängder med papper med div frågor.

Har nu fått hem hjälpmedel som förhöjd toastol, griptång, kryckor, strumppådragare mm.

Korsetten är färdigsydd och hämtad idag. Kan konstatera att jag kommer få svårt att andas och att det kommer bli svettigt, är tacksam för att det inte är sommarvärme just nu iaf.

Allt packat och klart.

Min lilla hjälpreda.

Han plockar upp allt jag tappar på golvet, han hämtar mina tofflor som jag hela tiden slarvar bort i huset.

Han är guld värd när man har ryggproblem.

Kan även hjälpa mig att ta av mina strumpor när jag inte når dem pga värk.

Fick idag brevet som jag väntat på så länge och när det väl kom så bröt jag ihop.

Steloperationen är planerad till den 3 november, läggs in 2 november.

Inskrivningsbesök med provtagning mm den 20 oktober.

Tror att  innerst inne så är jag glad över att äntligen fått min tid men nu kan jag inte lägga det bakom mig längre.

Nu ska det verkligen ske.

Hoppas bara att det kan göra mitt liv mer drägligt, att få ha någon dag som är smärtfri, eller åtminstone ha mindre ont och slippa alla tabletter.

  Har fortfarande inte fått nån tid för steloperationen som skulle gjorts innan sommaren och som sedan blev skjuten till i slutet på Augusti. Står nu i slutet på September och får inga besked från ortopeden om vad som händer när det ska ske osv..

Förstår givetvis att de som har större problem ska opereras före mig men snälla ge mig något datum så att jag vet....

Just nu har jag så ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen......

Alla dagar är smärtsamma dagar

Ibland mer

Ibland mindre

Ibland som vanligt

Men aldrig smärtfri.

Har glömt hur det är att vara smärtfri.

Detta är en tanke som skrämmer mig.

Folk säger hela tiden "att du bara orkar" "du ser så glad ut hela tiden, du ler alltid"

ja inte fan mår jag bättre av att bara ligga hemma å glo, ibland är det bättre att måla upp en fasad, att lura sig själv och påminna sig om att det finns de som har det värre...för det finns det ju alltid

och på så sätt lura sig själv "må bättre" iaf utåt sett..

Önskar att jag hade tid till att lyssna på min kropp, vad den orkar med och så..

Tid å tid snarare för dum för mitt eget bästa   , men jag blir tokig och stressad av att se dammråttorna jaga mig över golvet. Är det rörigt omkring mig orkar jag inte koncentrera mig på mig själv.

Alltså får ryggen ta stryk.

Men ibland är ryggvärken värd sin värk bara för att få se att det är rent och snyggt omkring mig.

Att saker och ting blir gjorda, särskilt nu när våren är i antågande, äppelträd som ska klippas, trädgård som ska vårstädas..

Börjar bli stressad över att jag inte fått någon telefontid till min ortoped, ska MRT-röntgas nästa vecka och jag vill veta när operationen tänker bli av.. veta hur lång tid jag har kvar. Hur länge till jag ska stå ut med värken.

Lever med smärta dagligen, förbannade ryggjävel..

men aldrig innan har jag haft så här ont så här länge, brukar iaf ha nån  bra dag när jag kan känna att värktabletterna hjälper litegrann iaf. Att man kan gå en lite längre promenad. Att jobbdagarna inte är lika långa.

Nu kan jag knapra hur mycket som helst och ryggen ger sig inte, den ska göra ont..

Vet inte om det är för att man är så nära en steloperation att man nu inte orkar kämpa mot smärtan mer, slappnar av lite...eller så är den helt enkelt sämre.

För varje minut som går känns det som om ett ryggskott är på väg.

Jag vill ha vår nu, värme.

Kylan gör ju inte att ryggen blir bättre precis.