Idag är en sån dag där allt går fel.

Började dagen med nysattack och med en rygg som min är detta inget roligt trodde jag skulle gå i tusen bitar.

När jag skulle kliva upp ur sängen, drämde jag ner tangentbordet och data musen bakom sängramen. Yippii. din jävla klant..

Lyckades ställa mig på ett bra sätt och försökte få upp tangentbordet med griptången men den kilade fast sig. Kände att blodsockret var nere i tårna så jag fick ge upp och äta lite frukost först.

Fick iaf upp tangentbordet efter lite mycket om och men. Meeen musen lyckades jag inte med och så tappade jag griptången bakom sänggaveln. Så idag lär hunden få jobba lite extra mkt för det lär ju inte vara det enda som jag kommer tappa idag. Hade iaf en till trådlös mus i skåpet men den där lilla jävla usb saken man sätter i datorn tappade jag givetvis ner bakom trådbackarna och nej hunden är för stor att tråckla sig bakom där. Lyckades iaf få upp den lilla skiten. Då var batterierna som jag hämtat nere urladdade..... Behöver jag säga att jag ångrar jag steg upp idag...

Och givetvis har strumppådragaren glidit så jag når inte den, hade nått den om jag haft en griptång.... så idag blir en strumplös dag. Men imorgon är en annan dag.

Det snöar ute just nu, det bara vräker ner. Hoppas det får ligga kvar denna gång, blir så mycket ljusare då. Jag älskar verkligen snö. Inte blask, utan snö. Önskar jag var bra i ryggen så jag hade kunnat göra snölykta, busat med Fabian i snön. Risken finns att jag inte kan gå ut alls imorgon. Min rygg fixar inte att pulsa i snö eller gå på halt underlag just nu. Jag har dubbar på skorna så är det bara snöfria vägar så är det ju inga problem.

Ryggen är besvärlig just nu, det hugger i skruvarna när jag rör på mig. Det är jobbigt att ta sig upp från sängen.

Benet jag använder för att resa mig upp från magläge till stående är tungt och ryggen hugger när jag reser mig.

Har även förbaskat ont mellan skulderbladen, blir spänningar där iom de övriga ryggproblemen och just nu är det ju svårt att ta sig till en massör.

Jag har en liten massageboll med taggar på som jag lägger mig på, det lindrar värken litegrann iaf.

Låg i natt och funderade på varför jag har så bråttom i livet.

Känner mig ibland stressad över att jag inte är bättre i ryggen än vad jag är och jag ser inte framstegen så bra.

Tror att jag är så himla rädd för att inte bli bra, ska jag leva så här resten av mitt liv, smärta som är outhärdlig och knapra en massa tabletter.

Vad är nästa steg om inte steloperationen blir bra.

Visst att jag troligen alltid kommer att få leva med viss smärta det vet jag men frågan är hur mycket.

Försöker bromsa mig själv och ta dagarna som de kommer. Det är något jag jobbar med varje dag. Att inte grubbla så mycket på framtiden utan ta dagen som den kommer. Att se varje litet framsteg som bra. Och jag vet att läkningen av ryggen inte är klar förrän efter ca 9månader och när det gått ett år det är först då man kan se om det blev bra. Om inte annat kan det ta lite mer tid. Detta vet jag och jag försöker säga det till mig själv varje dag. Ändå kan jag stressa upp mig, tänk om jag inte blir bra....

Och att bakslag inte är farligt.

Sjukgymnasten på sjukhuset sa att smärta är inte farligt men däremot jobbigt för dig och bakslag kommer du få varken sig du vill eller ej. Lär dig av misstagen istället.

Jo jag vet ju detta, frågan är bara hur hårt jag behöver slå mig själv i huvudet för att sluta rusa fram.

Nu har det gått 9 veckor sedan steloperationen. Tiden springer iväg ganska fort. Vissa dagar känns längre än andra.

Jag är inte lika gnällig idag, Ryggen är lite mer vänlig och jag har lyckats göra mina få övningar som jag fått av sjukgymnasten.

Jag orkar mer och mer för varje vecka som går fastän det just nu går lite långsamt i framstegen. Den skillnad jag känner är väl att jag lite mer oftare orkar gå runt fotbollsplanen och lilla skolan utan att behöva stanna hela tiden för att ryggen säger ifrån. Fungerar dock inte att gå på morgonen innan värktabletterna har börjat verka.

I min fantasi hade jag velat vara tablettfri nu, men det fungerar inte alls. Får smärttoppar utan dess like om jag inte tar dem alls. Jag har dock vissa dagar inte behövt ta så många, så det är ju framsteg bara det.

Nätterna är dock långa, ibland väldigt långa. Hittar ingen bra ställning att sova i utan att det gör ont överallt. Gör det inte ont i skruvarna så säger andra muskler ifrån, trötthetskänsla helt enkelt. Ligger ju till största delen ner hela dagarna så det är ju inte undra på.  

Jag har iaf sällskap i sängen varje dag.

Just nu tycker jag allt är pest och pina. Orkar inte så mycket som jag vill. Molnande värk i ryggen. Benen känns blytunga, släpar mig fram. Höften bak gör ont (cristan). Svidande känsla i hela ryggraden. Allmänt trött. Tror att vädret inte hjälper till heller, grått och trist.

Har iaf fått röntgen tid och återbesök hos ortopeden Arne betydligt tidigare än vad som sagt så det är ju bra. Har jag läkt som jag ska så får jag ju lite lättare restriktioner och ev får jag släppa lite på korsetten. Och kanske börja träna lite med sjukgymnasten som jag egentligen inte ser fram emot jätte mycket men man kan ju inte älska alla och hon är den enda i Växjö som kan träna stelopererade..

Just nu känns detta som en jobbig tanke att om bara 4 veckor ska jag vara bättre. Men som jag hela tiden får påpeka för mig själv ha inte så jävla bråttom. Och fyra veckor är lång tid och jag kommer må mycket bättre än vad jag gör nu..Har bara en liten svacka just nu..

Testade att gå en liten morgonpromenad runt skolan men ryggen tyckte det var alldeles för tidigt på dagen. Trodde ryggen skulle gå av och ont så in i....... fick även ont bak i höften där man tagit benbitarna ifrån. Lyckades knappt ta mig hem.. Men man lär sig den hårda vägen.

Idag ska vi bara ta det lugnt och laga lite god mat, tre rätters med bla oxfilé, och chokladfondant. Och lite senare i natt ostbricka.

Fint och klart väder är det också och en härlig kyla så det blir nog en bra dag trots en dålig start på dagen.

Trots att ryggen varit lite bråkig de senaste dagarna har jag tvingat mig ut för att gå min dagliga promenad. Två dagar i rad har jag lyckats gå runt fotbollsplanen utan att jag storknat av smärta. Och "peppar peppar" verkar jag iaf inte få bakslag av just detta ännu..

Sjukgymnasten sa till mig att om jag får mer ont kan jag testa att röra på mig för att få igång blodcirkulationen. Och detta verkar faktiskt hjälpa mot smärtan. Blir iaf lite bättre.

Men visst det är fasiken inte lätt att ut och gå när smärtan är som värst men skam den som ger sig.

Jag är iallafall inte en person som lägger mig under en sten för att dö när det blir jobbigt.

Jag har genom åren med ryggvärk lärt mig att bita ihop och ge järnet iaf och sen att det många gånger bitit mig i häcken det är en annan sak..

Det blev julfirande även för mig. Jag lyckades med nöd och näppe ta mig in i bilen, liggandes i baksätet.

Fick en egen plats i soffan som bara var min så att jag kunde ligga ner när jag ville. Fick en låda på bordet så jag kunde stå och äta tillsammans med alla.

Kunde iaf vara med och fira, fast då i liggandes ställning.   

Dagarna efter dock har inte varit så roliga men det visste jag ju redan innan. Ryggen är grinig och jag har varit allmänt ur form. Men det är smällen man får ta för att kunna fira jul med nära och kära.