Låg i natt och funderade på varför jag har så bråttom i livet.

Känner mig ibland stressad över att jag inte är bättre i ryggen än vad jag är och jag ser inte framstegen så bra.

Tror att jag är så himla rädd för att inte bli bra, ska jag leva så här resten av mitt liv, smärta som är outhärdlig och knapra en massa tabletter.

Vad är nästa steg om inte steloperationen blir bra.

Visst att jag troligen alltid kommer att få leva med viss smärta det vet jag men frågan är hur mycket.

Försöker bromsa mig själv och ta dagarna som de kommer. Det är något jag jobbar med varje dag. Att inte grubbla så mycket på framtiden utan ta dagen som den kommer. Att se varje litet framsteg som bra. Och jag vet att läkningen av ryggen inte är klar förrän efter ca 9månader och när det gått ett år det är först då man kan se om det blev bra. Om inte annat kan det ta lite mer tid. Detta vet jag och jag försöker säga det till mig själv varje dag. Ändå kan jag stressa upp mig, tänk om jag inte blir bra....

Och att bakslag inte är farligt.

Sjukgymnasten på sjukhuset sa att smärta är inte farligt men däremot jobbigt för dig och bakslag kommer du få varken sig du vill eller ej. Lär dig av misstagen istället.

Jo jag vet ju detta, frågan är bara hur hårt jag behöver slå mig själv i huvudet för att sluta rusa fram.

Nu har det gått 9 veckor sedan steloperationen. Tiden springer iväg ganska fort. Vissa dagar känns längre än andra.

Jag är inte lika gnällig idag, Ryggen är lite mer vänlig och jag har lyckats göra mina få övningar som jag fått av sjukgymnasten.

Jag orkar mer och mer för varje vecka som går fastän det just nu går lite långsamt i framstegen. Den skillnad jag känner är väl att jag lite mer oftare orkar gå runt fotbollsplanen och lilla skolan utan att behöva stanna hela tiden för att ryggen säger ifrån. Fungerar dock inte att gå på morgonen innan värktabletterna har börjat verka.

I min fantasi hade jag velat vara tablettfri nu, men det fungerar inte alls. Får smärttoppar utan dess like om jag inte tar dem alls. Jag har dock vissa dagar inte behövt ta så många, så det är ju framsteg bara det.

Nätterna är dock långa, ibland väldigt långa. Hittar ingen bra ställning att sova i utan att det gör ont överallt. Gör det inte ont i skruvarna så säger andra muskler ifrån, trötthetskänsla helt enkelt. Ligger ju till största delen ner hela dagarna så det är ju inte undra på.  

Jag har iaf sällskap i sängen varje dag.